walkingby

Nu är jag hemma igen. Det var rätt drygt att jobba idag, men som sagt I need the money. Tackar ja till alla tider jag får, haha. För tillfället iaf. Om jag inte har något annat för mig.

Anledningen till att det förra inlägget fick ett lite hastigt avslut var för att jag då fick reda på att en som gick i min förra klass dog igår... och det känns så hemskt. Jag kan inte förstå det, men det är tyvärr så. Han var ju sjuk rätt länge, men alla trodde att det bara blev bättre och bättre. Men sen blev det väl värre igen antagligen. Har inte träffat honom på jättelänge, men jag har tänkt på honom lite då och då, och hoppats att han mådde bättre. Nu får man väl istället hoppas att han har det bra där han har hamnat. Men det är så himla orättvist, varför händer sånt?

R.I.P Arvid, jag kommer alltid att minnas dej!

Imorgon är det tänkt att hela min klass ska ses och ha en minnesstund för honom. Jag ska göra mitt bästa för att ta mig dit! Hoppas jag hinner, för jag ska ju till ullared imorgon med.

Jag kan inte sluta tänka på hur ledsen jag är över att arvid bara fick leva i 19 år. Det är ju ingenting. Hans liv borde ju egentligen bara ha börjat, men ist fick han kämpa med en sjukdom som han sen inte längre orkade kämpa mot. Det känns så fel.

Livet är hårt. Och svårt, och orättvist. Det är bara att lära sig det.

Nä, nu måste jag försöka sova. Puss